Mathias Nylund, Jeppis Weekly 23/8 2017

(PDF)

MATHIAS NYLUND
Projektledare vid yrkeshögskolan Centria

TRAMS I SKOLAN?

Inom 10 minuter börjar mina ögon knipas ihop och min haka sjunker långsamt ner mot bröstkorgen. När jag kommer på mig själv med att sitta och nicka till i klassrummet sprätter jag till som om jag blivit träffad av blixten. Jag spänner ögonen i föreläsaren och försöker se extra intresserad ut som kompensation ifall denne märkt att jag alldeles nyss satt och sov. Detta fungerar bra i några minuter innan min hjärna sakta men säkert söker sig in i dimman på nytt.

Att lyssna på en föreläsning är tråkigt, också i de fall då varken föreläsaren eller ämnet är tråkiga. En människa som talar oavbrutet till en lyssnande publik bör använda ett väldigt färgrikt språk och en nästan teatralisk röstteknik för att undvika att bli monoton. De flesta lärare är vanliga människor som inte har denna exceptionella förmåga att trollbinda sin publik. Från mina egna studier minns jag hur vi studerande ständigt blickade mot väggklockan i hopp om att så snart som möjligt få gå hem. Idag sitter eleverna ofta och fördriver tiden med hjälp av sin mobil.

Ändå tar vi för givet att normal undervisning består av att den som vet bäst berättar för de andra i en lång monolog. Är det faktiskt så? Själv har jag märkt att det oftast är när föreläsaren slutar tala som jag får tillbaka min koncentrationsförmåga. Från att ha sovit kan jag blixtsnabbt bli på helspänn om föreläsaren slänger ut en intressant fråga till publiken. Speciellt om frågan är kontroversiell och engagerar mina känslor har jag plötsligt aldrig känt mig piggare.

I mitt jobb på Centria yrkeshögskola har jag deltagit i flera projekt som syftar till att skapa nya former av pedagogik, främst inom fältet för språkinlärning. Till exempel har vi använt oss av olika sällskapsspel för att lära eleverna nya ord. Vissa spel har vi hittat på själva, i andra fall har vi modifierat existerande sällskapsspel såsom Sänka fartyg, Othello och Jenkka. Alla spel har varit specialbyggda i trä, metall eller papp. Vår teori är att påkostade spel med ordentliga spelpjäser medför en pedagogisk placeboeffekt. Det är helt enkelt lite roligare att manövrera fabriksgjorda spelpjäser med färgtryck än att sitta och spela på svartvita papperskopior som lärarn gjort. Poängen är att aktivera elevernas tävlingsinstinkt och skapa en genuin motivation gentemot studiematerialet. Spelen är konstruerade så att den som kan orden bäst också har störst chans att vinna. Denna verksamhet, som vi kallat Spelcafé Svenska, har präglats av skratt och skoj då eleverna tävlar mot varandra samtidigt som de mumsar på kaffet och kexen vi bjudit på. Att konceptet också ger goda studieresultat har vi kunnat konstatera med diagnostiska tester före och efter spelsessionerna.

I ett annat experiment har vi undervisat praktisk språkkunskap via rollspel. Istället för att läsa i en kursbok om hur man beter sig på banken eller vid en lägenhetsvisning, har vi byggt upp kulisser och låtit de studerande spela teater och agera kassabiträden eller fastighetsförmedlare. Vi pedagoger har spelat kunder och följt ett manus som håller oss till de relevanta orden och uttrycken, men ändå ger utrymme för improvisation och överraskningar. Våra rollspel har blivit speciellt uppskattade då vi lärare klätt ut oss i roliga kläder och antagit oväntade roller som rånare, poliser och dylikt. Även inom denna verksamhet märker vi elevernas starka motivation att lära sig det språkbruk som behövs i den (nästan) autentiska situation som rollspelet skapar.

Min tes är att vi borde tramsa mera i klassrummet. Därmed inte sagt att traditionell undervisning måste slängas på soptippen, men den borde kunna varvas oftare med skoj och lek, även då eleverna är fullvuxna. De flesta människor njuter av social samvaro och samtal, därför borde en mindre del av undervisningen gå ut på att man ska sitta stilla och tyst. Tävlingsinstinkten finns inom oss alla i varierande grad och kan utnyttjas för tjänliga syften – detta har jag märkt med mina egna småbarn. När jag säger att de ska borsta tänderna för fjärde gången händer inget. När jag istället utlyser tävlingen ”Vem hinner först och borsta tänderna?” springer de till badrummet i full galopp.

Idag ställs det högre och högre krav på lärare att de ska digitalisera och administrera. När ska de hinna tramsa?

 

MATHIAS NYLUND
Projektledare vid yrkeshögskolan Centria i Jakobstad

Tillbaka